Mycket man vill, lite man får..och några andra konstateranden.
Mycket man vill, lite man får. Eller hur var det nu??
Både jag & vår äldre son är sådana som VILL göra mycket och träffa och umgås (leka) med många vänner & bekanta. A är nästan bara lik sin pappa till utseendet men väldigt lik mig (och min syster som barn) till sättet/personlighet. Han blir naturligtvis inte glad när vi föräldrar sätter gränser. Det är en svår avvägning - när ska kompisen gå hem och ska man få ha kompisar på besök varje dag efter skola och fritids? (Nej, det får han inte för mig). Hur många aktiviteter/idrotter ska en 7-åring hålla på med per vecka?
Men med ålder (och mognad?!) har jag insett att JAG själv inte heller kan eller orkar göra allt jag vill och träffa alla jag vill och fika/äta lunch/ta en afterwork på stan osv. Man måste prioritera för att orka och ibland så sätter livet eller oförutsedda händelser stopp för planerade aktiviteter. Och jag blir fortfarande sur & irriterad om jag måste ställa in "mina planer". Så pass mkt har jag mognat ;-) Ikväll hade jag planerat att träffa en fd kollega, Karin, från Migrationsverket i Sthlm (som jag gick en utbildning med 2007-2008) men bangade middagsdaten eftersom Noah haft 40 graders feber i eftermiddag & T inte är riktigt pigg än heller.
En annan grej som jag blir sur över är när jag inte hinner träna så mkt jag vill. Thomas vill oxå springa eller spela innebandy med sitt jobb, men han blir nästan aldrig sur när han inte hinner pga hämtning av barn eller att jag ska jobba över.
Till något helt annat - jag pratade med en vän idag som jag inte träffat på några månader, hon ringde och berättade att hon är allvarligt sjuk. Det slog mig på nytt hur sårbara vi är som människor & att man tror allt ska vara som vanligt jämt. Jag hoppas så att allt ska gå bra och hon blir helt frisk & får vara lycklig med sin fina familj. Hon & jag blev vänner för 7år sedan när Alexander & hennes dotter var nyfödda. Vi gick på samma babysång och i samma föräldragrupp & det var som att vi passade så bra ihop, som det är med vissa personer. Det dyker upp människor under livet som man passar ihop med bättre än med andra - i skolan, på universitetet, på jobbet, på fritiden :-) Dessa personer förgyller ens liv.
Både jag & vår äldre son är sådana som VILL göra mycket och träffa och umgås (leka) med många vänner & bekanta. A är nästan bara lik sin pappa till utseendet men väldigt lik mig (och min syster som barn) till sättet/personlighet. Han blir naturligtvis inte glad när vi föräldrar sätter gränser. Det är en svår avvägning - när ska kompisen gå hem och ska man få ha kompisar på besök varje dag efter skola och fritids? (Nej, det får han inte för mig). Hur många aktiviteter/idrotter ska en 7-åring hålla på med per vecka?
Men med ålder (och mognad?!) har jag insett att JAG själv inte heller kan eller orkar göra allt jag vill och träffa alla jag vill och fika/äta lunch/ta en afterwork på stan osv. Man måste prioritera för att orka och ibland så sätter livet eller oförutsedda händelser stopp för planerade aktiviteter. Och jag blir fortfarande sur & irriterad om jag måste ställa in "mina planer". Så pass mkt har jag mognat ;-) Ikväll hade jag planerat att träffa en fd kollega, Karin, från Migrationsverket i Sthlm (som jag gick en utbildning med 2007-2008) men bangade middagsdaten eftersom Noah haft 40 graders feber i eftermiddag & T inte är riktigt pigg än heller.
En annan grej som jag blir sur över är när jag inte hinner träna så mkt jag vill. Thomas vill oxå springa eller spela innebandy med sitt jobb, men han blir nästan aldrig sur när han inte hinner pga hämtning av barn eller att jag ska jobba över.
Till något helt annat - jag pratade med en vän idag som jag inte träffat på några månader, hon ringde och berättade att hon är allvarligt sjuk. Det slog mig på nytt hur sårbara vi är som människor & att man tror allt ska vara som vanligt jämt. Jag hoppas så att allt ska gå bra och hon blir helt frisk & får vara lycklig med sin fina familj. Hon & jag blev vänner för 7år sedan när Alexander & hennes dotter var nyfödda. Vi gick på samma babysång och i samma föräldragrupp & det var som att vi passade så bra ihop, som det är med vissa personer. Det dyker upp människor under livet som man passar ihop med bättre än med andra - i skolan, på universitetet, på jobbet, på fritiden :-) Dessa personer förgyller ens liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar